Förra vinter var jag mer eller mindre sängliggandes pga smärtor och uvi osv. De var verkligen vidrigt! Men sen har jag ju klarat mig relativt bra, åtminstone från uvi. Till i veckan. Vårdcentralen, penicillin, akuten, smärtstillande, arga telefonsamtal och massa tårar. Jag tål penicillin väldigt dåligt nämligen och kräks som ett djur. I veckan fick jag inte i mig ett skit, spydde upp allt. Bl.a. mina p-piller vilket resulterar i att nu kommer min mens fucka up totalt eftersom min kropp behöver exakta och precisa tider när de kommer till p-piller... 

Men jag lever iallafall. Nu mår jag bättre och igår kunde jag till och med äta igen. Håller alla timmar och tår att det bara var en slumuvi så att det inte är börjar på en ny harang av timmar man ska gråta och bråka med sjukvården..

 

Jag älskar att jobba inom sjukvården men att va patient är de värsta som finns. Lite gör detta att jag tar ett steg tillbaka och reflekterar över hur jag själv beter mig på jobbet. Jag försöker få mina hemska erfarenheter att göra mig till en bättre undersköterska. Nånting positivit måste man ju få ut av eländet.