Tisdag morgon 04.48, 3 mars år 2020. De var då han kom. Vår älskade lilla, perfekta människa. Han som legat i min mage och växt i 9 månader. Nu är han här. Jag funderbar på att skriva en förlossningsberättelse sen framöver, men de blir inte idag. 

 

Första tiden med denna lilla människa har varit fantastiskt, extremt prövande, underbart, tungt. Ett ständigt svajande mellan de bästa nånsin och känslor av hopplöshet. Nätterna består av påtok förlite sömn och tyvärr besväras lilleman av mycket magknip så stundvis är de mycket gråt och skrik. Jag är så tacksam över Hannes och att jag aldrig för en sekund behöver känna mig själv i detta. Älskade karl! 

 

Men trots att de stundvis är kämpigt så är jag så glad att lillen ÄNTLIGEN är här! När han ammar, eller sitter i ens knä och ser en i ögonen eller när han myser i bärselet, då är de värt varenda sekund av skrik och gråt. Dessutom är jag så löjligt glad över hur bra min kropp mår igen. Att kunna stå på ett ben och ta på sockorna, gå promenader och kunna snurra i sängen utan smärtor.. De är guld!