Jag var med om en sak i helgen. Eller en diskussion. En diskussion som jag hamnat i såå många gånger sista två åren. Och bara för att klargöra faktum:

 

Jag har rest en hel del. Genom Sverige, till Turkiet, två vändor runt om i USA och en resa till Gran Canaria. Jag känner mig väldigt nöjd och har friat mig från den mest akuta resefebern.

 

 Jag har även en sambo som har barn sen tidigare. Jag älskar mina killar. Men min lilla kille (Liam) bor bara hos oss varannan vecka. Övriga veckor bor han hos sin mamma. Såklart! Bästa upplägget när både mamma och pappa vill ha så mycket tid som möjlig med sitt barn. Men detta innebär att dom veckorna som vi har Liam så vill både jag och min sambo ta vara på tiden med Liam som vi har. 

Detta i sin tur innebär att varken jag eller min sambo känner för att göra månadslånga resor. Detta eftersom vi inte vill va borta från Liam så länge och jag tror knappast Liams mamma skulle vilja ha honom borta två månader heller. Såklart! Är alla med än så länge? Bra.

Sen kommer folk ändå kanske inte förstå varför jag är så fäst vid Liam eftersom han inte är min biologiskt sätt. Men de kan hända att man inte förstår det bandet mellan två bonusar fören man får lyckan att dela det själv. Det är dock ett annat samtalsämne.

 

Men då kommer vi till den här diskussionen i fråga. 

- Men känner du dig inte låst av din sambo och hans barn då? Du måste ju resa om du vill! Du ska inte låta andra stoppa dig! 

 

Tack för omtanken kära vän eller främling. Fast nu är det såhär att jag har som sagt rest en hel del och jag känner mig rätt nöjd. Jag reser gärna bara korta resor antingen bara med Hannes eller med både han och Liam tills vidare. Alla dom där långa resorna kan jag göra sen. Om 15-20 år. För mitt liv är inte slut nu bara för att jag omfamnat familjelivet. 

 

DETTA i sin tur, verkar folk ha väldigt svårt att förstå. Det är som att människor vill övertala mig till att känna mig stoppad av min familjesituation. Människor har så svårt att acceptera att jag är nöjd med vars jag är idag. De är faktiskt otroligt provocerande om jag ska vara ärlig. Jag hackar inte på andra för att dom inte ens funderat på hus fastän dom snart fyller trettio. Varför måste folk lägga sig i så mycket i ens värderingar och liv bara för att de inte matchar deras egna? Så kära vänner och främlingar, sluta! 

Ni får för all del tycka att jag är knäpp och slösar bort min ungdom. De är ju upp till er och ni har ju rätt till er åsikt med. Men respektera mina åsikter när jag förklarar dom. Man måste inte hålla med för att acceptera, men vi kan väl då istället va tacksamma att alla inte måste tycka lika. Låt mig älska mitt liv med bonusbarn och hus och långa resor som väntar mina golden years som 45 åring.