De kanske inte är tänkt att ni ska förstå
Ibland känns de som man snubblar över sina egna fötter. Landar på rygg och tappar all luft. Man rullar över på mage för att kunna ställa sig upp lättare. Men då börjar marken luta och man känner hur man bara glider. Man vet hur man ska göra för att sluta glida och vrida marken vågrät igen men man får liksom inget grepp och man inte orkar inte riktigt stanna.
De är tur jag har han som tvingar mig att stanna. För jag kan stanna själv. Min finaste sambo som påminner mig om att broddarna och handtagen finns i min ryggsäck och de är tusan bara ta fram dom. Dom bästa personerna drar inte upp en från stupet. Dom påminner en om att stupet bara är en lite backe som man faktiskt kan klättra upp för igen även om man glidit ner en bit.
Imorgon börjar min första period som handledare för undersköteskeelev på lassa. Känner mig supertaggad! Jag brukar tycka om att ha hand om elever på avdelningarna vissa strödagar men nu får jag alltså en egen. Spännande! Jag har massor av saker jag skulle behöva göra i veckan. Försäkringsuppdateringar, möten, städa bort julen osv. Och träna. Nu räcker de faktiskt. Nu ska jag dra ner på godiset och börja träna lite igen. Ingen monsterträning men bara så att min lilla kula på magen försvinner så folk kan sluta fråga om vilken trimester jag är i. En bebis kommer en vacker dag och ingen kommer vara så älskad som den, men den får faktiskt ta och vänta några år till.
Kvällsmys
