En vecka med mycket känslor. Ilska, frustration, uppgivenhet. Men även tacksamhet. För dom där saker ens nära och kära göra fastän dom inte behöver, och fastän man inte bett dom. De är tur de finns dom som orkar hålla ihop en när alla känslor ibland bara exploderar och flyger åt alla håll. Pms hjälper dessutom inte till.

 

Helgen ha varit fin. Leos lekland med Titti och Theo. Kvallatid och vin med Emmeli. Spel och godis med sambo och vänner. Dop för lilla Henny. Nu är jag dock helt slut. Hjärnan orkar bara med en viss stimula och en viss mängd ljud. Så jag ha sovit en stund sen vi kom hem. Ligger utfläkt på golvet nu framför kaminen och myser i värmen. De ordnar sig. Saker är sällan så illa som de först kan verka.