Vecka 35+5. Låt tiden skynda på. Jag har svårt att njuta av nuet. Kroppen är inte min egen och funkar inte som den ska och hormonerna får mig att känna mig som 14 år gammal igen. Frustration och uppgivenhet blandas med ett  starkt begär av att va ensam samtidigt som mitt behov av närhet och sällskap aldrig varit större. Logiskt. Tur de är mysigt korta stunder iallafall. Typ som när Hannes eller Liam pratar med magen och jag känner så tydligt att lillebror reagerar på just deras röster och beröring. Det är bland det finaste som finns i hela världen.