Om två dagar är de tre månader sen vår lilla kille kom till oss, vår lilla Hugo. Den här tiden har varit.. ja inte alls som jag hade föreställt mig. Hugo har bättre och sämre dagar. Magen är bättre men det här med att sova ordentligt på dagarna funkar sådär. När de funkar sämre så blir dagarna tyngre. Dagarna han sover bra är de bättre. Och jag kämpar på med att försöka räcka till. Med att försöka orka, men de är inte alltid så lätt. Jag får tack och lov bra hjälp och stöd men jag är fortfarande inte riktigt på rätt väg. Jag går på ett sidospår och försöker klura ut hur jag ska komma rätt. Jag kommer komma dit men de kommer ta lite tid och väldigt mycket jobb. 

 

Som ett steg i rätt riktning tar jag ett steg ifrån de sociala medierna. Bara kolla om någon särskild avisering kommer på Facebook, inget skrollandet av flödet. Skaffat mig en parallell instagram där jag bara följer användare som jag mår bra av. Användare som är kroppspositiva, eller som kan visa livet i all sin imperfektion. Jag följer nästan inga vänner på den användaren. De finns så mycket press och förväntningar och de sociala flöderna kryllar av perfekta hem/picknicks/båtutflykter/goda middagar osvosv. De perfekta fasaderna som ständigt visas upp. Jag vet egentligen att ingen har det perfekta livet men min hjärna orkar inte riktigt parera kring alla dessa bilder jag ser varje dag längre. Så varför plåga sig själv? ”Jag är rädd att missa något”. Fast vad tusan missar jag? Ingenting faktiskt. Själv upplever jag ju att jag missar mindre när jag inte kollar Facebook och instagram en dag. Och dessutom känns de så skönt med en parallell instagram där jag kan lägga ut bilder, om jag vill, och där jag har så få följare så jag slipper ens reflektera över hur många likes jag får. 

Jag vill gärna hävda att jag inte bryr mig om sånt men för att vara ärlig, såklart bryr jag mig lite. Så det ska bli skönt att slippa.