Life is a blink of an eye

En fråga jag fått flera gånger under när här graviditeten när folk grattat mig är ”hur känns de?”. De är en konstig fråga tycker jag. Eller visst, de är väl fint att frågan ställs på ett öppet sätt så man slipper känna pressen att man måste va så jäkla lycklig hela tiden. Men vad frågar ni efter egentligen? Hur känns de fysiskt? Mja ungefär som att både rygg och bäcken ska gå av på mitten utimellan. Psykiskt? Jag har väldigt nära till både tårar och irritation men håller även på kväva mina nära och kära eftersom jag vill älska ihjäl dom. Ungefär. Sen längtar jag mest tills graviditeten är över för att jag saknar allt jag inte kan nu. Som promenader, yoga och sushi. 
 
Men igår hamnade jag i en mysig bubbla. Lillebror knådade på bra inne i magen och Hannes strök på magen under tiden. Då slog jag för första gången av en sån otrolig längtan efter att få träffa han där inne i magen. Jag överrumplades nästan av känslan, tänk att snart är han här hos oss. Vår alldeles egna lilla lillebror. Oj vad jag längtar tills hag får hålla honom i mina armar. Fast först måste vi ju beta av julen som står här för dörren. Lillebror får gärna jäsa ett tag till tills han är färdigbakad. 
 
 
Vecka 30mage, sötaste Theo och klossbygge på museum
 
 


RSS 2.0