Man ska inte ropa hej innan man är över ån.. Aja jag fick ju må bra i nästan två veckor. Mina bäckensmärtor är hemska. Jag kan nästan inte göra nånting utan att de gör fruktansvärt ont. De känns så jäkla kasst helt ärligt. Jag vill bara att de här ska va klart. Jag vill bara göra bort den där sista prövningen som en förlossning innebär och sen få förtränga alla dessa jobbiga dagar och bara försöka minnas de få mysiga stunderna. 

De var en uppgiven och ledsen Fanny på mvc idag. Tack och lov har jag en så otroligt fin barnmorska som verkligen lyssnar på mig. Vi diskuterade alternativ för hur man kan tänka sig att fortsatt hantering av graviditeten ska se ut. 

Ev hjälp så jag kan få sova. Sömnen är en riktigt bristvara eftersom jag vaknar såfort jag rör mig pga smärta. Har även fått inbokat ett besök på specialistmödravården på måndag om lillebror inte är ute tills dess. Min barnmorska tyckte nämligen att en diskution ang igångsättning kan vara på tapeten eftersom min graviditet varit så jobbig och min energi och positiva anda (som jag hållit relativt igång) börjar tryta. De är bara hoppas på de bästa. Att lillebror antingen kommer närmaste dagarna eller att jag får sättas igång i början av nästa vecka.

 

De kommer va värt de i slutändan. När lillebror ligger på mitt bröst. När Liam får hålla sin efterlängtade lillebror för första gången. När jag kan ligga där i sängen och se Hannes stryka på det lilla skrynkliga pyret som är hälften han och hälften jag. De kommer va värt de. Mantrat jag försöker upprepa för mig själv när de känns som tyngst. De kommer va värt de. Jag ska bara orka lite lite till först. 

 

 

Den lilla parveln inne i magen verkar ha lagt sig till rätta. Foglossningar är trots allt lite bättre nu. Illamåendet är nästan enbart på morgonen. Och i veckan har jag känt mig lite mindre mentalt knäckt. Jag boar som en galning. Städar, rensar, fixar och dolar. Allt för att få tiden att gå. Snittar minst en ljudbok i veckan. Jag längtar ihjäl mig efter den lilla människan som växer i mig. Jag har dessutom börjat få ordentligt med sammandragningar så jag hoppas de inte är mer än nån dag bort! Lite väl optimistiskt förmodligen men en får väl lov att drömma! 

 

Jag blev grundlurad i helgen! Var på sörböle när Hannes ringer i paniken och säger att jag måste hämta hans fotbollsskor som han glömt hemma. Smått irriterad skyndade jag mig hem. Där möts jag av min syster och mina vänner som överraskade med en babyshower. Åh fina fina människor! De var så himla uppskattat! Jag är så tacksam för all kärlek jag har runt ikring mig! 

 

 

Vecka 35+5. Låt tiden skynda på. Jag har svårt att njuta av nuet. Kroppen är inte min egen och funkar inte som den ska och hormonerna får mig att känna mig som 14 år gammal igen. Frustration och uppgivenhet blandas med ett  starkt begär av att va ensam samtidigt som mitt behov av närhet och sällskap aldrig varit större. Logiskt. Tur de är mysigt korta stunder iallafall. Typ som när Hannes eller Liam pratar med magen och jag känner så tydligt att lillebror reagerar på just deras röster och beröring. Det är bland det finaste som finns i hela världen.