Man ska inte ropa hej innan man är över ån.. Aja jag fick ju må bra i nästan två veckor. Mina bäckensmärtor är hemska. Jag kan nästan inte göra nånting utan att de gör fruktansvärt ont. De känns så jäkla kasst helt ärligt. Jag vill bara att de här ska va klart. Jag vill bara göra bort den där sista prövningen som en förlossning innebär och sen få förtränga alla dessa jobbiga dagar och bara försöka minnas de få mysiga stunderna. 

De var en uppgiven och ledsen Fanny på mvc idag. Tack och lov har jag en så otroligt fin barnmorska som verkligen lyssnar på mig. Vi diskuterade alternativ för hur man kan tänka sig att fortsatt hantering av graviditeten ska se ut. 

Ev hjälp så jag kan få sova. Sömnen är en riktigt bristvara eftersom jag vaknar såfort jag rör mig pga smärta. Har även fått inbokat ett besök på specialistmödravården på måndag om lillebror inte är ute tills dess. Min barnmorska tyckte nämligen att en diskution ang igångsättning kan vara på tapeten eftersom min graviditet varit så jobbig och min energi och positiva anda (som jag hållit relativt igång) börjar tryta. De är bara hoppas på de bästa. Att lillebror antingen kommer närmaste dagarna eller att jag får sättas igång i början av nästa vecka.

 

De kommer va värt de i slutändan. När lillebror ligger på mitt bröst. När Liam får hålla sin efterlängtade lillebror för första gången. När jag kan ligga där i sängen och se Hannes stryka på det lilla skrynkliga pyret som är hälften han och hälften jag. De kommer va värt de. Mantrat jag försöker upprepa för mig själv när de känns som tyngst. De kommer va värt de. Jag ska bara orka lite lite till först.